Du har säkert hört att en miljon individer lever i digitalt utanförskap i Sverige och inte kan ta del av tjänster som de flesta av oss tar för helt självklara. Men vad innebär det egentligen att leva i detta utanförskap? Thonia R. delade vid ett webbinarie anordnat av Funktionsrätt Skåne i februari med sig av sin historia.

Att leva i digitalt utanförskap

Under webbinariet talade Thonia om det hur det digitala utanförskapet drabbar henne och hennes son i de flesta aspekter av deras vardag:

Jag är mamma till en kille som är 19 år gammal. Jag har haft honom i princip själv under hela hans uppväxt, jag är ensam vårdnadshavare. Och var inte alls beredd på att allting skulle bli digitalt och att vi skulle stå helt utanför det här samhället på det viset.

Ju mer digitaliserat som samhället har blivit desto fler problem har vi fått. Från början så var det i princip bara på apoteken som vi hade problem för att de tog bort möjligheten att logga in med kod som man hade haft tidigare. Helt plötsligt så skulle ju barn från och med ålder 13 år sköta sina egna mediciner och sina egna sjukvårdskontakter.

I samband med detta började Thonia kolla efter olika e-legitimationer eftersom det e-leg hon kunde få från sin bank för minderåriga bara var avsett att användas internt inom bankens tjänster, inte till externa tjänster som vårdtjänster och apotek. Hon hittade Freja som med viss hjälp från företaget kunde utfärdas till hennes son.
När de väl hade skaffat en statligt godkänd e-legitimation till sonen fortsatte dock problemen.

De olika apoteken hade nämligen, och har fortfarande inte, implementerat Freja som inloggningsmetod. Så trots att sonen kunde komma åt 1177 kunde de inte gå igenom hela vårdkedjan med sonens e-legitimation.

Problem med byråkratin

Strax innan sonen fyllde 18 upptäckte Thonia att det fanns en möjlighet att som vårdnadshavare utfärda en fullgod variant av bankernas e-legitimation till sonen via bankens hemsida. Alla de tjänster som inte gick att nå med Freja, var nu möjliga att nå. Men plötsligt, när sonen fyllde 18 år, så spärrades e-legitimationen i fråga:

Han kunde inte logga in på sin bank, han kunde inte se sitt kontoutdrag, han kan inte betala, han kan inte logga in på apotek, han kan inte logga in på sin digitala brevlåda. Han kan inte swisha, han kan inte köpa en bussbiljett och han kan inte blippa på bussen eller i affären till exempel. Han kan inte gå på marknad och köpa en glass eller en liten påse godis.

Inga alternativ

Det stora problemet i Thonias och hennes sons fall är avsaknaden av möjlighet att kunna hjälpa en annan person med deras e-legitimation, en fråga där överförmyndaren och bankernas jurister har skilda åsikter. Utöver de vardagsproblemen hon beskriver innebar spärrningen en kaskad av andra problem.

Ett exempel var att vi inte kunde avsluta digitala brevlådan där han fortfarande fick sin myndighetspost, utan de ville att han skulle ringa till dem och nu hör till saken att min son inte kan prata. Så där fick jag ju sitta och försöka ringa till dem och avsluta det här och under tiden kom det ju fakturor som skulle betalas och då fick jag ju ringa runt till alla och säga att ni får skicka dem på papper istället. Till slut så fick jag avsluta brevlådan men då har man 45 dagars karens och räkningarna kommer fortfarande in under den tiden.

Fast i utanförskapet

Nu är familjen tillbaka i en situation där man inte kommer åt alla tjänster man behöver. Sonen har fortfarande kvar sitt Freja men så länge alla e-tjänster inte accepterar alla de godkända e-legitimationerna så kvarstår det digitala utanförskapet på flera sätt.

En annan sak är ju att man blir utestängd från statliga myndigheter till exempel. De har inte heller alla lösningarna, Försäkringskassan som vi har ganska mycket att göra med har ju inte heller inloggning med Freja till exempel. Där kan jag logga in som ställföreträdare men jag kan inte göra alla saker.

Det utestänger oss från många små företag som bara väljer att ha swish eller kortdosa. Man kan som sagt inte gå på marknader och kanske betala med swish som de gärna vill, min son kan inte ens köpa en kopp kaffe på fritidsgården utan att låna pengar av kompisar eller så.

Thonias berättelse är inte unik och det saknas inte initiativ och förslag kring hur det digitala utanförskapet ska minska. Ett sådant förslag är en statlig e-legitimation och ett annat är att göra det obligatoriskt för alla e-tjänster att acceptera alla godkända e-legitimationer.

Men eftersom det redan finns tjänster som löser en stor del av det digitala utanförskapet vore det första steget att fler e-tjänster och hälsovården började använda de inkluderande alternativ som finns.